Haha, amiright guys? Guys?

Activision Blizzards VD, Bobby Kotick avslöjade nyligen i en intervju med Gamasutra att runt 70% av Actiblizzards inkomst kommer från andra källor än konsollspel. Med tanke på hur låg PC-försäljningen av enskilda spel har varit de senaste åren är det inte svårt att dra slutsatsen att den stora kassakon är World of Warcraft.

Enligt samma artikel påpekas också att Blizzivisions totala omsättning för första kvartalet 2010 är 511 miljoner dollar, vilket borde antyda att World of Warcraft i väldigt grova drag omsätter runt 350 miljoner dollar per kvartal, eller sisådär en komma fyra miljarder dollar per år.

Activizard har tidigare sagt att rörelsemarginalen (operating margin, vinsten efter utvecklingskostnader men innan skatt och kringkostnader) för World of Warcraft är 55%, ett ovanligt högt tal; genomsnittet för företaget som helhet under 2009 var 39%.

Activision har gett ut över 600 spel genom åren, Blizzard har utvecklat runt 20. Med siffrorna ovan i åtanke förstår man ändå varför Blizzards namn fick vara med i det nya företaget.

Han har gjort sig ett namn som skarp filmkritiker med god koll på både modern popfilmskultur och klassisk dramaturgi. Han är populär och respekterad. Men viktigare: han blir en allt större representant för dataspel. Wikipedia sammanfattar:

Han har varit konferencier för både Svenska Spelgalan och Swedish Game Awards. Hösten 2006 var han konferencier och initiativtagare till spelmusikkonserten Joystick tillsammans med Malmö Symfoniorkester och hösten 2007 producerade och ledde han konserten Halo i Berwaldhallen samt två till spelkonserter med Malmö Symfoniorkester under namnet Joystick 2.0. Våren 2008 talade Säfström i Riksdagshuset om spelkulturen. Han har även publicerat en bok om spel.

Mannen, myten, hakan.

Här har vi alltså en person som i över tio års tid har setts som en representant för film – ett populärt medie som bär med sig både lättillgänglighet, en rik historia, och respekt från alla delar av samhället. Ett medie som dataspel ofta jämförs med, och som spelbranschen ofta gärna själva liknar sig vid.

Orvar har åtminstone fram till tidigt 2010 skrivit halvregelbundna kolumner i Sydsvenskan om just dataspel. Ämnena varierar från våldsdebatten till kvinnliga förebilder i spelvärlden, allt välskrivet och genomtänkt. Ett bra exempel är hans perspektiv på barn och  World of Warcraft i inlägget Min son – level 80 Orc Hunter, skrivet i april 2009:

Vi föräldrar tenderar att värdesätta våra barns framgångar utifrån våra egna intressen. Vi vill att våra barn ska vara duktiga, men på saker vi själva kan eller önskar att vi kunde.[...] Att nå den högsta leveln i WoW tar mycket lång tid och kräver ett målmedvetet spelande. Vuxenvärlden kring pojken reagerade på ett mycket förutsägbart sätt, det vill säga inte alls. Hade han tagit brons i skolorienteringen eller sjungit i en talangtävling hade mostrar och fastrar säkert ringt och gratulerat, nu hände ingenting.

Det kan jämföras med ett magistermärke i simning eller ett färgglatt bälte i karate. Det är hur som helst en synnerligen stor bedrift för en 11-åring och det faktum att hela spelet är på engelska förminskar inte den bragden.

Hans perspektiv är inte nytt. Många har skrivit om att WoW kan ha fördelar för barn. Men hans bakgrund är ändå unik: han är förälder, han spelar inte WoW själv, och han är en känd och offentlig person med anseende.

Orvar är en stark och bra representant för spelkulturen. Vare sig han kritiserar eller försvarar oss så är jag tacksam för att han talar högt och tydligt om spelens roll i dagens samhälle.

Man kan läsa resten av Oskars artiklar för Sydsvenskan här.

När DLC (downloadble content) på allvar började smyga sig in i utvecklares och förläggares blickfång, släppte Bethesda en hästrustning till Elder Scrolls IV: Oblivion. Rustningen kostade 2.50 USD, och det tog inte många bloggsekunder innan ett ramaskri spred sig bland både spelare och spelskribenter. Så mycket pengar för lite dekorativ virtuell plåt? PR-katastrofen var total. Bethesda kan ursäktas med att man ännu inte var säker på hur tillgång och efterfrågan fungerade på den nya digitala marknaden, och dom har mer än rättfärdigat sig efteråt med gedigen DLC till både Oblivion och Fallout 3 fyllt med givande innehåll.

Igår släppte Blizzard en mount till World of Warcraft.

Celestial Steed har inga särskilda egenskaper. Den håller samma hastighet som den snabbaste mounten du har lyckats skaffa in-game, men inte mer. Det är inte någon begränsad upplaga. Det är inte ens en ny 3dmodell; bara ett nytt skin till en redan befintlig modell.

Och den kostar 25 USD. Tjugofem riktiga dollar.

Många spelare klagar, absolut. Samtidigt rapporteras att vid ett och samma tillfälle stod 140 000 spelare i kö för att köpa den. Den slutgiltiga siffran lär bli ännu högre. För samma summa få man i många andra spel en hel expansion. Map packs med många nya banor kostar oftast bara halva den summan till dom senaste och största spelen.

Än en gång visar Blizzard att World of Warcraft står helt och hållet utanför resten av spelvärlden. Blizzard gör otroligt mycket för sina fans, samtidigt som dom kommer undan med mer än någon annan utvecklare.

Blizzard kommer få mycket skit för  det här påhittet. Å andra sidan, har man 11,5 miljoner aktiva spelare så spelar det  ingen roll om 99.5% klagar: så länge resten köper så har du ändå tjänat 1 437 500 USD på en virtuell häst.