Spelcitatet till höger på sidan är vid skrivandets stund ””Naked people with extra parts! The things folk do for fashion!!”, bevingade ord from Beneath a Steel Skys protagonist Foster.
Originaletspelet kom 1994 under peka-klicka-spelens storhetstid och många av dom här spelen har en varmt nostalgisk plats i mitt hjärta som fina minnen av andra världar. Men det rosa skimret hindrar inte Steel Sky från att kännas lite förlegat och stelt, och är ett tydligt exempel på att det inte var bättre förr.
Nytt för iPhone-versionen är marginellt bättre grafik, ett gränssnitt som visar alla hotspots på skärmen (finally!) och ett inbyggt hjälpsystem. Inget spännande direkt, men det frivilliga hintsystemet är en välkommen modernitet.

Dyster framtidsstad, gotta love it
Och tur är väl det. Liksom många andra av dom här gamla spelen är det inte alltid enkelt att själv räkna ut att man ska sätta hundmaten på plankan så att hunden kan användas som projektil i en improviserad katapult för att locka bort en vakt från en dörr (faktiskt pussel i Steel Sky). Det här är ren och skär dålig speldesign, och när man tittar bakåt så är det förvånande att en hel genre kom undan med det här i så många år.
Hintsystemet är inte heller alltid så behjälpligt. Ibland visar det ingenting, ibland kan det stå ”Talk to Burke” där det förutsätts att du minns vem Burke är. Minns du inte? Då får du springa igenom spelet och kolla alla personers namn.
Springa är en överdrift. Huvudkaraktären går långsamt, och den gamla funktionen att öka hela spelets hastighet är helt borttaget. En lösning skulle vara en quick-travelruta där man snabbt kan välja mellan alla skärmar man tidigare har besökt.

Svetsrobotar > modern konst
Storyn håller i alla fall fortfarande, även om den är klyschig och ibland ologisk. Liksom resten av dom gamla spelen i den här genren så är allt skrivet med en charm och humor som fortfarande tvingar fram leenden. Robotkompisen Joeys sarkastiska synthröst ger ett nostalgiskt mys.
Och det är väl så man kan se på Beneath a Steel Sky. Spelet är en nostalgisk men stel mysupplevelse, som genom sina brister visar att speldesign ändå har kommit en bra bit på vägen.
Det hindrar mig inte från att vilja ha den snygga BASS-loggan på väggen av rena nostalgiskäl.